My wonderland

- Funderar på bio imorronkväll å kolla på " Looking for Eric " av Ken Loach vars förra film " Its a free world " va rätt skönt skitigt Brittisk, nästan som " Nil by mouth av Gary Oldman. " Looking for Eric " ska visst va lite mera åt feelgoodhållet. Mina 3 favoritfotbollspelare genom tiderna förutom Maradona ( I år är det ju 49 D.D) är ju:
1. Roy Keane
2. Paul Scholes
3. Eric Cantona

- Av alla sjukt snygga mål som Eric Cantona gjorde i Manchester United under sin karriär så är där ett som är lite mera speciellt. Cantona tar felvänd emot bollen någon meter från mittlinjen och är omgiven av 3 motståndare. Han fintar bort alla 3 och avancerar mot straffområdet. Han passar snett inåt mitten till Brian McClair som passar tillbaka bollen och Cantona stöter upp den i det bortre krysset.

- Men hur reagerar han egentligen? Vad känner han? När kameran kommer nära ser vi hur Cantona stannar upp och avstår från glädjeyttringar. Han vänder sig bara om och tittar sig omkring för att ta in omgivningens reaktioner. Först när lagkamraterna hinner fram för att gratulera unnar han sig två långsamt uppsträckta armar.

- Det ser sjukt arrogant ut. Denna avmätta distans till den egna prestationen i kombination med matchtröjans ständigt uppvikta krage. Men blicken i ögonen talks about motstridiga känslor. Dels en stor lättnad typ shit det där blev ju riktigt lyckat dels ett spår av skräck dvs hur ska jag någonsin kunna överträffa det här?

- Mail från unknown: Du uppvisar willy-nilly arrogans. Du är kärlekens primtal.

* Mitt Svar: Alice in Wonderland describes a place where random things happen all willy nilly. Sen har jag en way too lång utläggning om den kvinnliga dvärgen på mitt gym som trots sin dvärghet, pittögdhet på båda ögonen, fetma och med Freddiefrilla anno Arsenal har lyckats fylla 40 utan att ta livet av sig. Hon är åsså ett primtal, a prime number survivor.